Elevhälsans dag Skåne

Idag har jag haft förmånen att möte elevhälsoteamen inklusive rektor från fyra av de skolor jag arbetar med i det vi har kallat Elevhälsans dag. Denna gång var det våra skolor i Skåne+Halmstad. Jag har tidigare genomfört två liknande tillfällen med övriga skolor.

Syftet med dessa träffar har varit flera. Bland annat dessa

  • Att sätta fokus på vikten av god organisation och samverkan inom elevhälsan och mellan elevhälsan och lärarna med eleverna i centrum
  • Att tillsammans resonera och utbyta erfarenheter kring hur ett förebyggande och främjande elevhälsoarbete kan läggas upp
  • Att få möjlighet att nätverka med andra skolors elevhälsoteam och kanske framförallt en möjlighet för de olika specialistkompetenserna (kurator, skolsköterska, specialpedagog) att träffa kollegor med samma kompetens och få möjlighet att bygga kontakt som kan användas framöver. Detta är viktigt eftersom dessa roller ofta är ensamma i sin profession på skolorna och inte har så många att nätverka med naturligt på respektive ort.

Bakgrunden har varit önskemål från skolorna och även ett identifierat behov av att utveckla det förebyggande och främjande arbetet på våra skolor.

Det har varit positiva dagar där min bild är att det framförallt har varit positivt för alla inblandade att få sätta ”etiketter” på det arbete man gör som är förebyggande och främjande. Min erfarenhet är att det görs en del sådana insatser på de flesta skolor men dels är det inte alltid så lätt att se vad som är vad och dels så saknas ibland systematik och en gemensam tanke och ett gemensamt språk kring det som görs.

Ett positivt inslag har också varit att de olika kompetenserna har knutit kontakt på ett bra sätt och att vi nu har nätverk på gång för såväl specialpedagoger som kuratorerna. Skolsköterskorna har redan haft det naturligt eftersom de har samordnats av en medicinsk verksamhetschef som är övergripande för alla skolor.

Det faktum att rektor är med är också viktigt eftersom de är viktiga personer för att sätta agenda och riktning för skolans elevhälsoarbete och för att skapa en fungerande organisation kring elevhälsofrågor totalt sett på skolorna. Det har varit positivt att ha med även dessa.

Att en fungerande elevhälsa med tydligt ledarskap, tydlig struktur och organisation och där alla drar åt samma håll på ett effektivt sätt är en framgångsfaktor är tydligt när jag tittar på de skolor där detta fungerar på ett bra sätt. Dessa skolor är också oftast en naturlig del i skolans totala arbete och det blir inte en kultur där elevärenden ”lämnas till” elevhälsan som då förväntas ”lösa problemet”.

Samtliga tre tillfällen, så även idag, har jag imponerats av det engagemang, den utvecklingsvilja och den kompetens som alla har visat upp. Det finns en stor vilja att, i samarbete med lärarna, hitta ett bra och välfungerande elevhälsoarbete kring våra elever ute på våra skolor.

Förhoppningen är att dessa dagar har inneburit ytterligare steg för att nå dit och att förståelsen kring vad som är förebyggande och främjande arbete har ökat. Min förhoppning är att vi nu ska kunna bygga vidare på detta för att fortsätta nätverka och att utvecklingsarbetet ute på respektive skola ska få en skjuts framåt. Från huvudmannens sida har vi i alla fall en plan att arbeta vidare i den riktningen. Ska bli spännande att se vad det kan landa i.

Om extra anpassningar och dokumentation

Efter en twitterdiskussion häromdagen kring extra anpassningar och dokumentation så bestämde jag mig för att skriva lite kring hur dessa två kan kombineras på enklaste sätt.

Det som upprör mig med de diskussioner jag ibland hamnar i rörande extra anpassningar är att vissa skolor verkar göra det väldigt mycket svårare framförallt för lärarna än vad det borde behöva vara och därmed så riskerar lärare att lägga fokus på fel saker eller, i värsta fall, undvika att göra det som är tanken, d v s hjälpa elever i behov av det.

Extra anpassningar är fortfarande ett något vagt begrepp hos många, såväl lärare som skolledare, och det är kanske inte så konstigt eftersom det kom in i skollagen sommaren 2014. Extra anpassningar ska ges till elever inom ramen för ordinarie undervisning om de riskerar att inte nå de kunskapskrav som minst ska uppnås. Syftet med den ändring som gjordes var bl a att minska dokumentationen kring de utredningar och åtgärdsprogram som ofta sattes i verket i dessa fall tidigare.

Tanken var också god så till vida att det inte skulle vara någon tvekan om att eleven snabbt skulle få hjälp om denne behövde det.

Vad är då problemet frågar man sig? Jo det verkar fortfarande finnas dels en del missuppfattningar om hur ansvarsfördelningen kring extra anpassningar ska vara och dels kring dokumentationen av dessa. I lagtexten så står inget om att de ska dokumenteras. Däremot ska rektor se till att det finns rutiner för arbetet med extra anpassningar och hur kvalitetsarbetet kring dessa ska gå till. I och med detta så blir det lätt så att det blir någon typ av dokumentation trots allt.

Vi ska dock inte göra det svårare för oss än vad det behöver vara tycker jag. För lägre åldrar, som verkligen inte är mitt expertområde, så är det lämpligast att skriva in dem som en del av den individuella utvecklingsplanen.(Läs gärna mer om detta i Skolverkets text ”Stödinsatser i utbildningen”).  För lite äldre elever så tänker jag mig att det bör räcka med någon typ av anteckning inom ramen för den dokumentation man ändå gör för varje elev av typen:

”Det här har vi bestämt att vi gör”

Det viktigaste är inte att det sker en massa dokumentation. Det viktigaste är, enligt min mening och med visst stöd vill jag påstå, att man pratar med eleven och tillsammans bestämmer en bra väg framåt utifrån den professionella bedömning man gör som lärare. Att skriva ner några rader om vad som är bestämt gynnar både eleven och läraren för då vet man vad som är sagt och det går också lättare att följa upp vad som fungerar respektive inte fungerar.

Skulle det vara så att det finns risk att eleven ändå inte klarar minst E så brukar många skolor använda sig av olika varianter av ”F-varning” och då är väl det ett utmärkt sätt att samtidigt kort skriva vad eleven utifrån sina behov kan få för anpassningar så att det förhoppningsvis inte blir något F i slutändan. Då blir det inte så mycket dubbelarbetet heller.

Det jag tycker mig uppfatta på en del skolor är dock inte något som går i den linjen utan min uppfattning är att det finns en risk att många lärare ser farhågor kring de extra anpassningarna utifrån dokumentationskrav/dokumentationsapparater som tar sig onödigt stora uttryck. Det är min bestämdaste uppfattning att man bör undvika den vägen.

Vad bör då rektor göra istället för att skapa och kräva dokumentationsapparater?

Ja framförallt se till så att det finns goda och enkla vägar och forum för samverkan kring extra anpassningar. Den viktigaste samverkansparten för lärare bör vara elevhälsan, kanske i första hand specialpedagog, som bör stötta lärarna i arbetet med både innehållet i de extra anpassningarna som i bedömningen av när de inte räcker och det därmed bör lyftas vidare till elevhälsan för beslut om vidare utredning.

Samverkan bör även ske med kollegor av den enkla anledningen att en extra anpassning som fungerar i ett klassrum bör kunna fungera även i ett annat och ett gemensamt arbete gör oftast att man kan komma längre än man gör på egen hand. Kollegialt utbyte gynnar både eleverna och involverade lärare enligt mina erfarenheter.

För att få det att fungera krävs som sagt en arena för det och en väg för skolan att sprida fungerande extra anpassningar kring elever och grupper och det är i första hand rektors ansvar att organisera detta. Man kan t ex tänka sig en idébank med extra anpassningar.

Glöm inte huvudsyftet: Att hjälpa eleven!

Kort sagt:

  • Se eleverna och de behov de ev har
  • Prata med eleven
  • Gör extra anpassningar
  • Gör det lätt för er och det skadar inte att göra en enkel dokumentation

Det är visst nån som är tillbaka…

Ser man på. Jag har minsann beslutat mig för att ta upp mitt bloggande igen. Känns lite skrämmande men samtidigt utmanande och kul att återigen försöka hitta sätt att uttrycka mina tankar i skrift.

Jag kommer även fortsättningsvis att skriva om skola. Jag har ett särskilt intresse för systematiskt kvalitetsarbete, skolutveckling, elevhälsa och olika skoljuridiska frågor så fokus kommer att vara kring dessa frågor.

Sedan jag slutade blogga förra gången (januari 2014) har mycket hunnit hända. Jag blev rektor för en skola i mars 2014, något som var ett mycket spännande uppdrag, jag fick bl a börja med att få besök av Skolinspektionen för en regelbunden tillsyn i april 2014. Jag har även hunnit med ett platschefsuppdrag att starta en vuxenutbildning för gymnasiekurser parallellt med rektorsjobbet under höstterminen 2014, även det ett utmanande och lärorikt uppdrag.

Jag har dessutom hunnit med att slutföra min rektorsutbildning och nu lovat mig själv (och min fru) att jag ska ta åtminstone ett läsårs uppehåll innan jag kör vidare med min mastersutbildning inom utbildningsledarskap som legat vilande några år.

Sedan hösten 2015 har jag ett nytt uppdrag och en ny huvudman. Jag arbetar nu som kvalitetsansvarig inom en gymnasieverksamhet inom AcadeMedia. Ett uppdrag som innebär att jag bl a stöttar rektorer och verksamhetschef i det systematiska kvalitetsarbetet, kvalitetssäkrar dokument och processer, sammanställer resultat, besöker skolor, genomför utbildningar och mycket annat. Det gör att jag numera har ett lite mer metaperspektiv på en hel del frågor, något som säkerligen kommer att märkas i både val av ämnen och  i angreppssätt här på bloggen.

Jag är ingen van skribent så det kommer nog ta ett tag för mig att få ett bra flyt i mina texter. Jag hoppas att de som ev hittar hit har överseende med det.

Så nu är jag igång så nu finns ingen återvändo. Jag kommer att börja med att sätta tänderna i ämnet Extra anpassningar. Håll utkik efter det.

Kommentera gärna